I Kina har arkeologer funnit inskriptioner i ben och sköldpaddsskal från 2100 f Kr som visar att man redan då använde sig av akupunktur i den traditionella kinesiska medicinen (TCM). Man har även funnit akupunkturnålar i sten från denna tid. Runt 300 f Kr började kinesiska läkare att sammanställa kunskaperna i såväl örtmedicin som akupunktur. Detta resulterade i skriften ”Huangdi Nei Jing”, som anses vara grunden till den traditionella kunskapen i kinesisk medicin.
Till Europa kom akupunkturen på 1500-1600-talen. 1829 lade den svenske läkaren Gustav Landgren fram sin avhandling om akupunktur vid Uppsala Universitet.
Landgren skrev i sin sammanfattning att akupunktur var effektivt vid exempelvis neuralgier, reumatiska sjukdomar, lokala spasmer, tandvärk och huvudvärk.
I TCM anser man att det i kroppen cirkulerar något man kallar för qi vilket kan översättas med ”livsenergi”. Qi anses flöda genom kroppen i ett antal meridianer. På dessa meridianer finns 361 aku-punkter där man effektivast kan påverka qi genom stimulering. Det finns även ett tusental s k extrapunkter som man kan använda sig av vid akupunkturbehandling.
Vid nålstimulering på en aku-punkt vill man uppnå de-qi vilket betyder ”ankomst av qi”. De-qi beskrivs ofta som djup tryckande ömhet, träningsvärk och värme. Enligt västerländska forskningsresultat beror de-qi-känslan på stimulering av djupa muskelafferenter. Detta innebär att man inte kan förvänta sig de-qieffekt på de aku-punkter där man inte stimulerar i en muskel.
På 1970-talet ökade intresset för akupunktur i västvärlden även om man till en början var mycket skeptisk till behandlingsformen. Med tiden har många studier påvisat de fysiologiska effekterna bakom akupunktur och fler indikationer för behandlingen har accepterats.
1984 godkände Socialstyrelsen akupunktur inom den svenska sjukvården för behandling av långvarig smärta.